Julia Abrahamsson

Klockan ringde fyra på onsdagsmorgonen. Med ringa två timmars sömn tog vi oss upp, kastade i oss bukfylla och styrde kosan mot flygplatsen. Allt var i sin ordning. Incheckning, passkontroll och boarding. Vi entrade planet, lastade upp handbagaget och spände fast oss. Knäppte en obligatorisk flygbild och inväntade startens sug i magen. Det raspade till i högtalaren och en garanterat solbränd herre likaså vår kapten talade om att rutan i cockpit fått en spricka. I huvudet hann jag rabbla upp oändliga svordomar över detta fjäderfä som måste fötts utan reaktionsförmåga när han inte ens hann väja för ett flygplan. Det hela slutade med tolv timmars försening, otaliga rundor kortspel, lite snuskläsning i Fifty shades darker och någon enstaka powernap. Allt annat än en bra start på resan. Men det gjorde inte så mycket när vi slutligen landade och möttes av bländvita leenden och strålande sol.

 

Trummande gatumusikanter, lekande små barn med tindrande ögon, fiskrensande tanter, kringvandrande solglasögonförsäljare och surfande semestrare. I matväg har jag vältrat mig i havets skörd. Grillad tonfisk, marinerad scampi, stekt bläckfisk, grillad hummer, exotiska krokodilfötter och musslor. Jag måste vara född med stålmage. Öl har druckits på daglig basis och kvällarna avslutats med portugisiskt vin. Solen har bränt heta kroppar och havet svalkat svedan. Frukostarna har innefattat ägg i alla dess härliga fomer, bönröra, bröd, espresso och chokladpuffar i kall mjölk. Avslutningsvis ett glas iskall champagne till en utsökt vy. Perfekt start på dagen.

 

Vi har gjort djuphavsdykningar på trettio meter bland humrar, muränor, sköldpaddor och hundratals färgglada fiskar. Bilden på näthinnan där man sitter i en kolsvart grotta nere på havets djup och ser fiskarnas reflexer glittra utanför i solljusets sken hade kunnat bli ett fantastiskt semestervykort på posten hem.

 

Sista kvällen dracks det drinkar på en bar som vips förvandlades till en nattklubb. Dörren stängdes och fönsterluckorna slogs igen. Några enstaka sekunder for tankar genom våra huvuden om allt bara var en korrupt plan (får skylla på alltför många deckare). Två ljusa blåögda svenskar bland en hel hop afrikaner. Men vi kom på helt andra tankar så fårt beatet slog emot oss och kvinnliga rumpar sköljde över golvet som i en enda rytm. Vi drogs med och helt plötsligt gungade våra kroppar med i takten samtidigt som alkoholhalten steg i blodet.

Som alltid går en vecka alldeles för fort. Men vi deppar inte för det. Med en äntligen obefintlig råttutväxt och fräkniga kinder känns vinterna faktiskt lite mildare trots allt. Och som ett påminne om resan pryder nu  ett afrikanskt trähuvud vår vardagsrumsvägg för att påminna om god mat och fantastiska människor.