Julia Abrahamsson

Den första killen träffade jag när jag var knappt två år och tre månader. Jag minns inget men antagligen var han som alla andra nyfödda bebisar: rynkig, blå, alldeles förfärligt skrikig och bedårande söt. Vi blev bästa vänner och från den dagen gjorde vi allt ihop. Klättrade i träd, sköt med pulverpistol, tejpade upp trådar i hela rummet och lekte Spiderman, introducerade Barbie för dinosaurier, bråkade lite och lekte med Playmobile. Han är min första och bästa vän.

 

Den andra killen träffade jag för första gången utanför en fest på stan som blyg oskuldsfull sextonåring. Polisen hade kört ut alla och vi blev uppbjudna på efterfest. Naiva och blåögda som vi var följde vi med upp. Jag trodde han var 25 men det visade sig att vi gick i samma skola, och senare skulle börja i samma klass. Sedan den höstterminen i trean har det varit han och jag. Oskiljaktiga. Som en skål glass med mjölk. Det ena går inte utan det andra.

Det finns inte många guldkorn i världen, men jag har lyckats ha två av dem i mitt liv. Världens finaste killar.