Julia Abrahamsson

Det brinner på marken och jag har äntligen fått fram vinterjackan. Det luktar blöta löv när solen torkar ur den sista fukten innan frosten kommer. Jag längtar lite till hösten. Varma strålar mot kinden, iskalla vindar som letar sig in under jackan. Bilfläkten om kalla morgnar som sprutar ur sig värme och inte minst en orkan av björkfrön i mitt nyspacklade fejs. Men det är inte utan ett litet sting i hjärtat. En liten bit av det som kom bort. En bit som fortfarande dränks i sol över trehundra dagar om året. Som fortfarande möter sprudlande människor från världens alla hörn. En liten hjärtbit som inte förstår hur man bara kunde ge upp allt. Den biten som badar i kalla öl och hissnande vågor. Den som hade allt framför sig men som slets mellan två världar. Den lilla biten av mitt hjärta som fastnade i Sydney. Fantastiska underbara Sydney som gav mig allt. Hur mycket endorfiner som än spritter i kroppen här hemma får jag inte bort tanken om hur det hade varit om jag stannat. Men en dag ska jag komma tillbaka för att hämta biten som jag lämnade. Det lovar jag.