det vårades
Det var sannerligen en evighet sedan jag tog mig tid att skriva lite här. En evighet sedan var det maj. Vårsolen hade kikat fram lite lättskrämt bakom nyutslagna krokus vid husknuten. Sommaren låg runt hörnet och den där känslan av kittlande glädje som alltid sprider sig i magen ju närmre sommaren och semestern man kommer hade börjat få fäste. Man vågade blicka framåt mot vindrickande på balkonger, sand som kittlar sträva fotsulor, ljumma vindar som leker sig in i solblekt hår och fräknar som sakta sprider sig över näsroten.
Våren var fin. Vi har firat Valborg bland barn med tindrande ögon som på föräldrarnas förmaning håller sig på håll från brasan. Vi har champagneskålat för min söta mormor som blivit nittio och styrt kosan norrut mot Dalarna för att njuta av lugnet i stugan. Kalasat på mammas goda mat när hon och pappa fyllde år och varit på Stålmannen-filmen som inte höll ett öga torrt. Jag har dansat vals på bröllop och lyckönskat det vackra brudparet.
Vårens höjdpunkt var en weekend i vackra Rom. Där fröjdade vi oss i allt matväg. Vedugnsbakade pizzor, perfekt al dente-kokta pastarätter, korvar, ostar och vin i svindlade mängder. Vi hade strålande sol och solbrända axlar. Med kartan i hand traskade vi Rom runt medan vi avnjöt kalla öl på piazzor eller svalkande glassar framför monument.
