Som fyraåring svingade jag mig upp i hästsadeln. En dag i veckan skrittade vi runt på hästarna på Rocklundas ridskola. När annat sedan kom emellan blev ridandet lidande. En mjuk mule. Två stora mörka snälla ögon, en varm hästkropp och hästskorna som klapprar mot golvet är något man inte glömmer i första taget. Därför bjöd jag in mig för en ridtur hos en jobbarkompis. Först lite skritt, följt av massa trav och ett litet krysshinder på slutet. Nöjd och glad med värkande lår och ett stillat hästbegär.
Det är inte bara hästar som får vara ute på grönbete 🐈
